Gömmer mig bakom min bok. Låter den då och då sjunka ner några få centimeter för att låta ögonen snubbla över kanten. Vill så gärna titta. Vill se. Vara med. Hålla koll. Vakta. Iakta och peka. ”Den då? Glöm inte den grenen!” Fast jag vet att de knappt kommit halvvägs.
Granen är kapad på varenda gren förutom en lite buskig topp. Står som en kal, spinkig flaggstång intill altanen. Dess spinkighet förstärker effekten av kommande tomhet ytterligare. Vad mycket luft vi fick! Kommer bli lätt att andas.
I andra änden av trödgården står de kvarvarande grenarna på asken som ett litet fyrverkeri mot himlen. Passa på och glittra ert sista nu, för straxt ryker ni!
Grösmattan är fylld av ris och grenar och jag hör tunga dunsar falla till marken. Nu kommer de tjocka bitarna. Det blir jag som får äran att rensa upp allt sen.
Tur att jag har huset fullt att grabbar i alla de storlekar. Finns en gren för alla.
Bakom syrenhäcken 