Maken slumrar i hammocken medans jag sitter och njutsuger åt mig inspiration från min bästa blädderbok när det kommer till trädgård.
Vi har slitit med rishögarna från arboristernas kapning av asken och all min tomtrensning. Vi hann få iväg tre överlastade släp till tippen innan de stängde och vi blev tvungna att ta tag i middagen. Vi har säkert två rejäla lass kvar. Minst. Den som spar han har. Det finns ju en morgondag. Tack och lov.
Min trädgårdsinspiration flödar fullkomligen över. Helt plötsligt. Vet inte vad det kom ifrån? Det fanns en tid, i ett annat liv, då jag levde timtal, dagligen i mina buskar och trädgårdshörn. Det var en tid för ungefär tjugo år sen. Innan något enda av barnen fanns. Det var också då jag satt med näsan i samma bok som jag bläddrar i nu.
Häromdagen. När jag slet som värst med min sekatör och såg, rev och kämpade i timmar kring gräsmattan. Då kom den krypandes tillbaka. Lusten. Viljan. Glädjen i att tampas med växtligheten. Och kanske insåg jag då, undermedvetet, att jag faktiskt har tid. Jag kan stå här ute och fiffla utan att tre småbarn sliter i mig, skriker eller behöver byta blöja mitt när jag är som skitigast. Jag kan bråka med mina tomthörn i lugn och ro.
Kanske det som gav mig lusten tillbaka. Var sak har sin tid.
Bakom syrenhäcken 