Måste få berätta om igår.
Jag löste ’vemskajagsittamed’-problematiken med en föreläsningsdate och tog plats i aulan med en kär vän. Vi satte oss så där som vi båda gillar. Långt upp i ett hörn. Där man har utmärkt utblick utan att sitta mitt i smeten.
Jag hade en hel dag av föreläsningar framför mig och hymlade inte med att det kändes jobbigt. Att sitta still är inte min melodi. Min kropp och psyke trivs inte stillasittande, får värk i både kropp och själ. Men en rejäl paus mitt på dan som gav tid till promenad, frisk luft och väninnelunch såg jag fram emot.
Skolchefen välkomnade. Pratade. Presenterade någon som presenterade sig själv. Plus fem till. Ahhh. Det kröp redan i benen. Sen bjöd han upp någon jag aldrig hört om förut. Hur har jag missat?
En tjusig tjej stegade fram. Med självklarhet, självsäkerhet och glädje som lös ur varenda rörelse. Hon började tala. Och hela aulan brast ut i skratt. Ett skratt som varade i två timmar. Med två snabba växlingar till tårögdhet som skrattades bort lika fort.
Det var vasst, slipat, och rappt. Gripande, häpnadsväckande och lärorikt. Vi kände igen oss från både arbetsliv och privat. Från olika roller i livet och i olika relationer. Det var fenomenalt!
Hennes föreläsning handlade om arbetsglädje men var så otroligt mycket mer än så. Det var att välja glädje till både livet och arbete, hanterandet av problem, acceptans och respekt för medmänniskor. Jag fylldes av enorma mängder inspiration och vilja. Vilja till allt!
Ska ni lyssna till någon ska ni lyssna till Christina Stielli!
Bakom syrenhäcken 