Ligger slött utslängd i soffan. Fyra första dagarna på jobbet har varit intensiva och gått i ett. Men det är nog ovanan som gör det mest uttröttande. Jobbet i sig är egentligen inget särskilt. Känner mig mest som en assistent. Vilket jag i och för sig är. Hehe.
Idag började dagen med ännu en föreläsning. Om barns liv på nätet, riskerna för grovt brott i denna värld och statistik kring antal timmar barn vistas där. Man blir mörkrädd!
Det mesta vet man ju redan, men paniken kommer ändå som ett slag i magen och jag for direkt hem och började gå igenom de tre små grisarnas mobiler. Vad har ni för spel här och har ni några notiser på?
Nej. Det var ju avstängt för allt. Det har jag ju egentligen redan koll på. Men det kan ju ändras. Rädslan får en att vilja plocka bort all deras tillgång till datorer och annan nätansluten teknik över huvudtaget. Men jag inser att det nog inte är rätt väg att gå det heller.
Att vara förälder är så himla svårt idag.
Eller är detta bara vår tids problematik? Har varje era sin egen farlighet föräldrar får ångest kring? Undrar vad min mamma försökte skydda mig mot? Då var det nog mest fula gubbar som kunde lura utomhus. Så nu är det ju egentligen samma. Fast på nätet.
Alltid är det nåt som kan göra oss illa. Krig. Svält. Förrövare. Terrorister. Mobbare. Droger. Psyket. Det gäller att ha coola nerver.
Ska nog inte jaga upp mig för mycket. Men prata. Att prata med barnen kommer man långt med.
Bakom syrenhäcken 