Med tjock, bylsig, stickad tröja cyklar jag hem efter dagens slut. Jag vaknade med lätt hjärta denna morgon, som man kan göra när en liten sten har lyckats nöta sig loss, och lika lätt cyklar jag hemåt.
Livet går sin lilla skogspromenad framåt. Över stock och sten. Ibland över berg och förbi djupa raviner. Men också genom soliga gläntor med väldoftande blomsterängar och längs med glittrande vattenblänk.
Nu är jag där. I skogsgläntan med rosig ljung intill en brun liten tjärn. Andas klar höstluft med doft av mossa.
Kaffe på altan smakar ovanligt gott och födelsedagssonen leker med sitt nya Nerf-vapen i köket. Ikväll väntar trerätters middag med rött kött och sen tårta till efterrätt.
Storpojken pratar jag mer med nu än någonsin. Vi hörs varje kväll och jag får följa med i hans upplevelser av jakt på småkryp och latinska namn. Jag njuter av varje samtal. Vet att helt plötsligt tar de slut. Plötsligt står benen stadigt och jag behövs inte längre.
Men till dess och långt därefter finns jag här. Redo för nioåringens barnsligt lyckliga kärleksförklaringar och nittonåringens trygghetstankande telefonsamtal.
Jag finns här. Och jag njuter av allt.
Bakom syrenhäcken 