Tillsammans

Småfrysandes inombords sitter jag och tar igen mig. Solen skiner och barnen badar, jag känner mig varm på huden men frusen inuti. Så där som det kan bli när man tagit ut sig.

Milen var jobbig idag. Eller om det var vi som sprang den fort. Plötsligt hade vi högsommarvärme och luften stod still. Det var svettigt. Tungt. Tröttsamt.

Vid mördarbacken vädjade jag om gångfart. ’Vi tar den springandes’ kontrade vännen och peppade, pushade mig uppför till vi ramlade över kanten. Lyckan över vinsten över backen med stor K blev kortvarig för sen tog krafterna slut.

Sida vid sida släpade vi oss framåt. ’Bara två kilometer kvar’. Nerför backen, över vägen. Sista kilometern var det jag som drog. Det mentala bogserbandet var fastsatt och i tystnad kämpade vi oss framåt. Ända till mål.

Det är något visst med att kämpa tillsammans. Att se varandras trötthet och känna den egna utmattningen speglas, men ändå, dragna av varandras kamp, lyckas fullfölja.

Och känslan nu. Efteråt. Svagheten. Frossan. Träningsvärken. Tröttheten.

Helt underbar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s